Vad finns det för olika berättartekniker?

Trots att en berättelse kan berättas på i princip oändligt många olika sätt ryms i huvudsak alla

berättelser inom ramarna för tre olika berättartekniker – den dramatiska, den icke-dramatiska

och den interaktiva berättartekniken. Den dramatiska berättartekniken tillhör kanske den vanligaste och brukar även kallas The Hollywood Line. Den grundar sig på en urgammal konstruktion som härstammar från det antika Grekland där Aristoteles lade grunden för denna dramatiska konstruktion. Han hävdade bland annat att ett drama måste ha en början, en mitt och ett slut. Den dramatiska

berättartekniken lämnar väldigt lite fritt för tolkning och är således sluten. Denna berättarteknik bygger på stark identifikation från publikens sida och avsikten är att berättelsen ska tolkas enligt regissörens avsikter. Dramaturgins delar är uppbyggt kring ett specifikt mönster som börjar med ett anslag där berättelsens ton sätts och där konflikten presenteras. Anslagets syfte är helt enkelt att direkt skapa en framåtrörelse som lurar in publiken och får dem att bli nyfikna på vad som komma skall. Anslaget följs sedan av en presentation och en fördjupning där handlingens tempo avtar för att ge plats åt en mer detaljerad beskrivning av karaktärerna och huvudkonflikten. Nästa steg blir upptrappningen där man ökar tempot genom att låter dramatiken och konflikterna intensifieras. Därefter följer konfliktupplösningen, eller berättelsens klimax där upptrappningen kulminerar och där

konflikterna helt enkelt upplöses. Det hela avslutas sedan med avrundningen eller avtoningen

som kort brukar beskrivas som ”lugnet efter stormen” – man lugnar helt enkelt ner det hela,

knyter ihop säcken och rundar av.

Den icke-dramatiska berättartekniken bygger till skillnad från den dramatiska på en öppen

struktur. Det icke-dramatiska berättandet har även det sin historiska grund i Grekland men

inte hos Aristoteles utan hos Platon. Den här berättartekniken bygger på ett medagerande från

publiken då den som sagt är ganska öppen för olika tolkningar. Således är det den ickedramatiska

berättartekniken som oftast bjuder på mest eftertanke och personliga reflektioner. Strukturen är alltså öppen och resultatet blir en mångtydig berättelse som får olika betydelse beroende på publikens egna värderingar, erfarenheter och analytiska förmåga.

Interaktivt berättande ett slags blandning av de båda andra teknikerna. Denna berättarform är

alltså både öppen och sluten vilket resulterar i en djupare interaktion från publiken. Interaktiva medier använder sig ofta av flera olika medier så som text, bild, film ljud och musik. På så vis får man besökaren att använda flera sinnen vilket kan möjliggöra en starkare upplevelse och känsla av interaktion. Det finns två huvudgrupper av interaktiva berättartekniker – det enkelriktande berättandet och det fria berättandet. Det enkelriktande berättandet är på sätt och vist låst då det finns en början och ett slut, besökaren har följaktligen endast en väg att gå. Det fria berättandet utnyttjar mediets interaktiva möjligheter bättre då det erbjuder ett flertal olika in- och utgångar. Besökaren formar helt enkelt sin egen berättelse genom de val som denne gör. Besökaren tar till sig den information som denne vill och i den ordning som står denne fritt. Det finns med andra ord inga egentliga begränsningar. En sajts struktur är direkt avgörande och för att komma till en rimlig struktur måste man göra ett flödesschema som förklarar för besökaren hur man navigerar på sajten. De tre vanligaste strukturerna är – Linje, Träd och Väv. Den simplaste och rakaste strukturen är den linjära som hela tiden tar besökaren från en sida till en annan utan några omvägar. Ungefär på samma sätt som en web-stores utchecknings-sida, där allt sker linjärt för att undvika felnavigering vid ett kritiskt skede.

Trädstrukturen fungerar bra i de flesta sammanhangen och det är lätt att dela in tydliga över- och

undergrupper. Dock gäller det att inte göra hierarkin all för djup för att förhindra att besökaren tappar bort sig. En meny av något slag bör därför alltid finnas med så att besökaren hela tiden vet var den befinner sig på sajten. Vävstrukturen är den mest avancerade av de tre eftersom det inte finns någon egentlig början och slut utan allt hänger samman i en oändlig väv där en bild eller ett ord länkar vidare till någon annan sida.